En kopp kaffe till? Nej, tack. Så känner jag efter andra delen av Naoto Yamakawas vardagsbetraktelser där kaffet alltid är närvarande. Andra delen kretsar liksom den första kring relationer, ofta med en kopp kaffe som viktig ingrediens. När jag läste första volymen var det lite av nyhetens behag, stelt tecknat iofs men småputtrigt och annorlunda jämfört med annan manga jag läst. När jag läser andra delen funderar jag mest kring att de korta historierna ofta är rätt menlösa och att det myckna kaffedrickandet påfallande ofta känns malplacerat liksom de överdrivna procedurerna kring det är tröttsamma. Det är ingen av historierna som sticker ut på ett positivt sätt utan det är jämndåligt över hela linjen och därav kändes de dryga 200 sidorna just rätt dryga. Dialogen är väl tillrättalagd/gullig och ofta krystad och det kan nog inte översättningen lastas för. Andra volymen är som en kopp blaskigt automatkaffe.
↧
En kopp kaffe till II
↧